Detta är en replik på en debattartikel som publicerades i Dagens Nyheter den 7 juni 2019.
När den svenska strandskyddslagstiftningen nu ska ”göras om i grunden” är det bra att Lars Emmelin och hans forskarkollegor i sin artikel (DN Debatt 7/6) lyfter strandskyddets historiska och sociala aspekter. För ett land med en av Europas längsta kust och många tusen sjöar och vattendrag har strandskyddets utformning stor samhällelig betydelse för allt från landsbygdsutveckling till människors lika rätt till rekreation och livskvalitet.
Men strandskyddet sätter också fingret på vår tids kanske största ödesfråga; den om människans förmåga att anpassa sina behov efter hur mycket naturen mäktar med att ge.
Största utbyggnaden sker i de känsligaste miljöerna
Längs hela kusten, från Strömstad till Haparanda, är de grunda, strandnära miljöerna som omfattas av strandskyddet särskiltviktiga för havets ekosystem. Ängar av vattenväxter förhindrar bottenerosion, bidrar till klarare vatten, binder koldioxid och är viktiga födo- och uppväxtmiljöer för många fiskarter.
Samtidigt är det just där, vid de grunda vågskyddade vikarna och sunden, som den största utbyggnaden sker. Det är där vi helst badar, åker båt, fiskar, bygger hus och bryggor. Antalet bryggor längs Sveriges kust ökar i hög takt. I jämförelse med 1960-talet är ökningen nästan 160 procent, vilket idag motsvarar cirka 1 700 nya bryggor per år. Det finns nästan 110 000 bryggor längs den svenska kusten, som tillsammans täcker 200 mil botten. Och det syns inga generella tecken på att exploateringstakten minskar.
Denna pågående strandexploatering med tillhörande muddringar och båttrafik bidrar till att minska den biologiska mångfalden och de naturvärden som mycket av vår rekreation vid kusten faktiskt bygger på, såsom klart vatten, ett myllrande djurliv och bra fiske.
Stor påverkan i grunda kustmiljöer
Även om miljöpåverkan från enstaka bryggor och båtar är begränsad blir den samlade effekten stor i vågskyddade grunda kustmiljöer. Våra studier visar att vegetationen på botten minskar dramatiskt när båtplatserna i ett område ökar. Bryggorna skuggar och båtar grumlar upp botten, vilket leder till att växterna minskar eller försvinner helt. Minskad bottenvegetation leder bland annat till färre yngel av kustfiskar såsom torsk, gädda och abborre. Många bryggor och mycket båttrafik i ett begränsat område kan ha lika stor negativ påverkan på bottnarna som relativt stora utsläpp av gödningsämnen från land.
Inför uppdateringen av strandskyddslagstiftningen vill vi därför understryka betydelsen av strandskyddet andra syfte – att bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet. Ett bibehållet och förstärkt strandskydd är viktigt om vi ska bevara den biologiska mångfalden i våra kustområden och uppnå miljömålen för havet. Den ökade differentiering av strandskyddet som föreslagits bör ta hänsyn till kustens naturvärden och säkerställa skyddet där värdena är som högst. Vi tror som Lars Emmelin och hans kollegor att kommunal planering av kustzonen är ett viktigt verktyg för att kombinera rekreation och landsbygdsutveckling med ett levande hav.
Sofia Wikström, docent i marin ekologi, Stockholms universitet
Joakim Hansen, doktor i växtekologi, Stockholms universitet
Ulf Bergström, doktor i marin biologi, Sveriges Lantbruksuniversitet
Per Moksnes, docent i marin ekologi, Göteborgs universitet
Louise Eriander, doktor i marin ekologi, Göteborgs universitet
